The Dice Man - allt är möjligt
Tuula var studiekamrat med Kerstin på laborantskolan i Göteborg i början på 1970-talet och Tuulas pojkvän, som jag tappat bort namnet på, var helt uppslukad av "Tärningspelaren" av pseudonymen Luke Rhinehart. Jag ville naturligtvis veta varför någon kunde försvinna så in i en bok. När jag öppnade mitt eget exemplar och läste så fattade jag.
I den blåsiga göteborgska natten läste jag i den utkylda lilla lägenheten i Haga och på spårvagnen ut mot Särö för att möta våren. Vad jag minns mest är romanfiguren, doktor Luke Rhinehart, i pseudonymen Luke Rhineharts roman "Tärningsspelaren".
I allas våra liv finns ett element av jakt på den guru som ska peka oss i rätt riktning för att vi ska bli lyckliga, rika eller kändisar, eller vad som nu står överst på vår önskelista.
Dr Luke Rhinehart är i romanens början en psykiatriker som är rätt less på det liv han lever. Han har en viss världslig framgång, familj, patienter och hela den köret. Men, det saknas liksom något i hans liv.
Av en slump, och det är viktigt att det är av en slump, skapar Dr Rhinehart en ny inriktning på sitt liv när han börjar använda tärningen som vägledare i livet. Grundregeln vid användning av en tärning är denna: Man får ställa upp fem positiva alternativ, men det sjätte måste vara jobbigt eller obehagligt, något man dragit sig för att göra.
Man kastar sin tärning och sedan gör man som den säger. Som den insiktsfulle läsaren förstår kan detta sätt att hantera valsituationerna i livet få rätt bisarra konsekvenser. Men, ska man vara uppriktig, och det ska man, så får även de val vi gör efter att ha våndats inför dem emellanåt också bisarra konsekvenser. Detta trots att vi tycker att vi valt det optimala alternativet utifrån de kunskaper vi har om hur det skulle kunna gå.
Men lärdomen som "Tärningsspelaren" ger oss är att med hjälp av tärningen kan vi bli vad som helst: Vem om helst kan bli vad som helst. Släpper vi bara hämningarna en smula kommer vi att landa långt bortom den personlighet som vi trodde att vi hade, göra saker vi aldrig trodde vi skulle göra. På sätt och vis var "Tärningsspelaren" ett Prozac genom att låta oss kunna skylla på tärningen när vi gjorde något. Visserligen kunde vi väl inte förtränga att det var vi som ställde upp alternativen för tärningen, men det går väl att glömma en stund?
Jag såg i höstas ett TV-program om människor som satsat på att bli tärningspelare i Luke Rhineharts efterföljd. Jag fascinerades också av tärningen, men något fick mig att låta bli att låta den avgöra hur livet skulle bli. Men, det hade inte blivit så konstigt för dem som litat på den heller. Jag kanske missade en chans där?
Att använda tärningen kanske inte gör livet värre än det kan te sig utan tärningens hjälp. Slumpen kanske ändå har rätt stor inverkan över våra liv? Samtidigt ska vi veta att Dr Rhinehart hjälper slumpen på traven med sina sex alternativ vid bruk av en tärning och tolv vid två.
Som alla vi som levt ett antal år inser så finns det inte något snabbmedel för att ändra på tristessen i livet, mer än att kanske se den som en tillgång.
BBC har i ett program utnämnt "Tärningsspelaren" till den bok under andra halvan av 1900-talet som hade mest potential att hjälpa en människa att förändra livet. Och visst, jämfört med många böcker i självhjälpsfloran, så står sig "Tärningspelaren" rätt bra, trots att den ger sig ut för att vara en roman och inte en "how-to-bok".
I det tidiga 70-talet, när managementlitteratur ännu inte hade haft sin boom, var "Tärningsspelaren" en katt bland hermelinerna.
Kanske den fortfarande är det, romanformen är förrädisk. Boken lär ut hur man ska göra för att använda tärningen som terapi, men det visar samtidigt på avigsidorna. Eller? Ja, det vi, som inte ständigt använder tärningen kanske inte ska kalla det avigssidor.
Dr Luke Rhinehart, huvudkaraktären i "Tärningsspelaren" skapar sig med tärningens hjälp ett helt ny tillvaro. När han skriver boken är han på rymmen, med tärningens hjälp, och hoppas att tärningen ska tillåta honom att vara på rymmen tills han skrivit färdigt boken. Om nu tärningen låter honom skriva den färdigt.
För det första är "Tärningsspelaren" en skildring av vår jakt på de där snabba hjälpmeden som ska lotsa oss förbi alla blindskär i livet. För det andra visar den på konsekvenserna av detta. Vilket kan vara både positivt och negativt, beroende på den personlighet vi för tillfället har, eller den personlighet som tärningen tillåter oss att ha. För det tredje visar den på konsekvenser av beroende, vare sig det handlar om trygghetsnarkomani, drogmissbruk eller missbruk av andlig vägledning.
"Tärningsspelaren" blev, är någon förvånad, en kultbok. Hollywood har, enligt rykten, haft sex-sju manusförfattare igång för att försöka göra ett producerbart manus av boken. Alla har misslyckats! Eller har tärningen sett till att de gjort det?
"Tärningsspelaren" är en mycket underhållande bok, den kan vara en vägledning till ett sätt att förhålla sig till livet och den har kapacitet att lära dig att träda in på en väg som gör att du aldrig vill tillbaka.
Ett tips är att läsa "Tärningsspelaren" innan man sätter igång att låta något styra ens liv, vare sig det nu är religion, politik, tärningen, alkohol, droger, sex eller komsumtionshysteri.
Luke Rhinehart har skrivit mer om slumpen, bland annat "Wim". Men "Tärningsspelaren" är ett unikt dokument.
När jag nu, faktiskt med hjälp av tärningen, skrivit dessa rader, ber jag dig betänka allt annat jag skulle ha kunnat skriva om den här boken, men som jag inte tillåtits ta upp.
Så det är säkrast att du själv läser...

Biblioteket i Fokus nr 2-2003